torsdag 25 februari 2010

Hängivelse

Igår morse när jag skulle åka till jobbet visade termometern hemma -26 grader celsius. Klockan var ca 06.45 när jag lämnade hemmet och satte mig i bilen. Jag var trött och det var kallt i bilen trots dunjacka och att kupévärmaren hade stått på någon timme. När jag åkt någon kilometer ser jag en människa på avstånd och börjar tycka synd om den som måste vara ute och gå i denna kalla otta. När jag närmar mig ser jag att personen i fråga har löparkläder och är ute och springer. Idiot, är det första jag tänker. När jag passerat "idioten" ser jag att "idioten" börjar vinka. Jag adderade 1+1 och det slog mig att det var Micke.
Micke som nu är i Sundsvall sista veckan innan de åker till Spanien. Jag önskar honom och hans medresenärer all lycka i världen och hoppas framförallt på att han kan infria sina egna förhoppningar och förväntningar och hoppas att han får betalt för allt jobb han har lagt ned på träning.
Personligen tror jag på slakt.

torsdag 18 februari 2010

Nede för räkning eller bara nedräkning?



Detta är inte en ”narcissistisk” beskrivning av mitt liv, utan snarare en del av mitt privata ”science project”...
En tung träningsperiod är över...tack och lov...inser nu vad träna hårt innebär, i varje fall för min del. Har aldrig lagt någon egentlig energi på att träna mycket uthållighet då jag inte direkt sett behovet, när jag mest klättrat korta inövade turer eller bouldrat tidigare.
Inför den kommande resan till Siurana kände jag att jag ville göra ett försök...Dels att träna mycket, men också inspirerad av professor Wiklund tappa några kilon för att se om den där turbon han pratat om faktiskt kommer. Vikten som egentligen inte varit till besvär för mig i relation till klättring påverkar en hel del vid klättring och kanske framförallt vid längre turer på kalksten. Vad skulle ske om man blev några ”mjölkpaket” lättare?
Fram till jul och nyår hade jag en grundperiod med fokus på både uthållighet och styrka, varvat. Ingen jätte mängd, men en normal mängd för mig på ca 2000-3000 flytt per vecka, beroende på hur jag tränade. Kroppsvikten låg under denna period ganska stabilt på runt 72kg. Konditionsträning i ganska låg utsträckning, ca 2 ggr/vecka. Efter nyår började den ökade träningsmängden sakta ta vid, lite mer precist började det hela vecka 2. Under denna period som egentligen var två kortare perioder, (med en vecka med lite lättare belastning) var mängd ett huvudsaklig fokus. Klättring fem dagar i veckan, måndag-fredag. Två hårdare pass i början av veckan, följt av ett litet lättare, sedan två hårdare igen. Valde att lägga alla pass efter varandra genom att på så sätt tvinga mig till en tolerans av många dagar på, men för att även kunna lägga två ”vilodagar” från klättring under helgen för hudens skull och för att kunna fokusera på konditionsträning. 
Försökte i tillägg till klättringen öka aktivitetsnivån generellt med löpning 5-7 dagar i veckan. Under veckodagarna blev det i huvudsak korta morgonpass före frukost och skola, medan helgerna bjöd på lite längre pass från en timme och uppåt. Gjorde även en liten minskning av energiintaget. Den totala träningsmängden blev, inkluderat de närmaste kommande dagarna 74 träningspass på 55 dagar. Totala antalet flytt per vecka låg på ca 4000-6000 flytt. I huvudsak fyra uthållighets pass i veckan av varierande karaktär, ett styrkeuthållighets pass samt fingerbräda.
Innan jag började spåna på en plan, hade jag aldrig trott att jag kunde köra så mycket, men det visar sig ju också att om man minskar på kvalitén genom att ligga under ”tröskeln”, kan man istället träna så otroligt mycket mer. Upplevde också att jag återhämtade mig väldigt bra av både löpning och de lättare cirkulationspassen mitt på veckan. Så här i slutet av resan och innan den riktiga resan startar känns det skönt att det är över. Uthållighet är extremt mentalt svårt och hårt att köra under långa perioder och det känns viktigt att hela tiden påminna sig själv, varför man gör det...
Resultatet visar sig om någon vecka. Då är det semester och avfärd till Siurana och Margalef. Fyra mjölkpaket mindre att bära på, god uthållighet, och en pirrig förväntansfull känsla i kroppen. Jag har mål och leder jag vill testa och göra, men söker framförallt den sköna känslan av att jag har blivit en lite ”duktigare” klättrare, nu skall jag njuta!
Mikael