Fredagen den 16 styrde jag och Robert våra näsor västerut. När vi hade fått in vår packning i min Santa Fe började jag fundera hur vi skulle få plats med Micke?
Väl uppe i Östersund lyckades vi efter lite omstuvning både få plats med Micke och hans packning.
Ju närmare Vingsand vi kom började min huvudvärk att stiga i takt med antal kurvor på vägen, väl framme hade den nått skitont. Stoppade i mig några värktabletter i hopp om att huvudvärken skulle släppa under natten. Det gjorde den självklart inte och tog ytterligare några på morgonen. Kände att jag inte mådde något vidare men vi gick bort till den mäktiga langveggen som låg på gångavstånd från vår hytte. Langveggen hänger över ca 45 grader och sträcker sig ca 15 meter ut. Backen följer väggen hela vägen så man är aldrig särskilt högt upp förutom om man toppar ur.
Vi värmde upp på en lätt och brant arete (nere till vänster på bilden) och jag kände att mina axlar inte svarade som de borde. Därefter gjorde vi ett boulder ca 6C+ som var riktigt fint, brant, bra grepp och långa moves. Axlarna kändes ännu mera nu, men jag trodde att det kanske berodde på kallpump. Sedan gick vi på Langveggen venstre en 7B som inte skulle ha skämts om den stod som 7B+. Den var lite blöt på sina ställen men greppen var i stort sett torra. Jag och Micke lyckades få ihop den men när jag gjorde de sista moven skrek det i axlarna. Sedan var det färdigklättrat för min del. Följande dagar bestod mest i smärta i stort sett hela övre delen av ryggen, nacke och ut i armarna med en konstant huvudvärk till följd. Min mage kraschade av för många värktabletter vilket ledde till ett konstant illamående och total brist av aptit. Träffade en norsk klättrare vid namnet Gudmund som jobbar som fysioterapeut och han trodde att jag hade fått någon form av tendonit (eller vad det heter) i axlarna vilket har lett till inflammation i rotatorkuffarna m.m. Nog om min självömkan, nu pratar vi om Vingsand istället.
Vingsand har en enorm potential för både bouldering och repklättring. Man ser stora grottor, väggar och block överallt och till skillnad mot för den svenska graniten så finns det grepp och formationer även när stenen blir brant. Det är även så att det som ser löst ut sitter fast. Vi hade väll inte det bästa vädret när vi var där men det går klättra oavsett då det finns så mycket som är brant.
Ett minus är att det fortfarande inte är så utvecklat i Vingsand och det är lite Hemlige Arne-varning för vissa saker. Det känns som att det som är gjort inte är dokumenterat och trots att vi hade norska guider så visste de inte av så många ställen. Det kan även vara lite utspritt mellan bouldren och man kan få gå lite ibland.
Hon vi hyrde vår hytte av var väldigt positiv till klättrares vistelse i Vingsand, en liten ökning av uthyrningen då det annars endast är fisketurister som är på besök.
Det är nog säsong året om då golfströmmen gör att det sällan snöar där, det kan dock regna ganska så mycket.
Vingsand i solsken.
Micke gick bärsärk mellan bouldren och kom upp för allt han provade förutom Lynx 8A som han bara han känna lite på första dagen innan mörkret tog över ”hulan” där den går, samt Dalai Lama 7B+ där regnet satte stopp för en urtoppning. Han lyckades stata den beryktade kruxpendeln på just denna.
Micke på Hueco Vingsand 7C
Här kämpar Robban på Problem no 5 7B, 14 moves i tak.
Robban lyckades göra #9 av sin målsättning av att göra 10 st 7B i år, när han gick en namnlös 7B på 7A-7B stenen. Han var även riktigt nära att göra Langveggen venstre 7B, där han föll på näst sista movet.
7A-7B stenen.
Hoppas man får komma tillbaka hit och få revansch, nu blir det rehabträning.
