Hybris på Harbak

Tillbaka från Harbak. Fin tur, fint väder(Vind), fint sällskap.

Till trots för trasig hud och en förmodad trötthet från sista veckorna träning, var jag fullt inställd på Odins Bue. En hybris som fick en snabb vändning. De sprickor jag haft under veckan hade nu efter en dryg timmes klättring blivit till köttsår på fyra fingrar. Att fortsätta försöka var uteslutet. Frustrerad och bitter hoppas jag inte att jag förstörde resan helt för Linus. 

Linus hade också en plan. Jaws och Akkurat Der. Två makalösa linjer som är svåra att undgå efter ett besök på Harbak. Bägge problemen hade spottat av honom vid tidigare besök, men nu fick han i varje fall en 50% utdelning. Efter samlande av mod till uttoppningen av Jaws gick han den med god marginal, en marginal som jag tror inom kort kommer visa sig på film. Riktigt skoj!

Linus på väg in i kruxet på Akkurat Der

Akkurat Der med sin perfekta linje gav fortfarande motstånd framförallt de två sista flytten som får sägas vara de som sätter graden. Problemet avslutas med en viktig hälkrok som om man inte får till gör problemet mycket svårt att bestiga. Rykten säger att Jarle Risa, gjort problemet utan avslutande hälkrok så jag reserverar mig för att säga att det skulle vara omöjligt.

  

Kvällarna blev ganska långa i bussen, då mörkret tilltog ganska snabbt vid sjutiden. Filosoferande började jag upptäcka vad jag tror är ett svalnande intresse för bouldering. 

Kan tycka att svåra flytt och att ta i på mitt max är fantastiskt inspirerande, men inte lika inspirerande som tidigare. Bouldering gör så himla ont! Kanske börjar jag bli bekväm eller så har jag repklättringen mig så mycket mer att ge. Min spontana känsla jag sitter med handlar om att att de är så många faktorer runt bouldering som påverkar ens resultat, men som jag inte kan påverka själv. Det jag framförallt tänker på är de vädermässiga faktorerna som inte i samma utsträckning är utslagsgivande när man klättrar rep. 

Bouldering är för mig roligast när jag tar i på mitt max. När jag inte gör det/kan det, längtar jag till en klippa i närheten. Repklättring är för mig mycket mer givande att klättra i olika svårighetsgrader och ändå ha kul. Trasigt med sant. En annan sak som kanske hänger ihop med detta är att jag hatar att skylla på andra faktorer än mig själv om jag inte kommer upp. Det får mig att känna mig dålig. Detta beteende är otroligt lätt att rationalisera, när en viss typ av klättring är mer utslagsgivande än en annan. 

Jag kan dock känna en stark glädje med bouldering när det inte gör ont som i helgen(typ kanske inomhus). Det är lärorikt att klättra krux och bouldering känns just nu som en bra förberedelse för att skaffa sig skärpa till repklättringen, en skärpa som kommer behövas om jag skall fortsätta utvecklas.

Inte alls bitter ;)

Tre nya veckor innan det är dags att åka till Terradets. Första veckan får bli med tejp(hoppas det håller) Nu drar jag ned kvantiteten, för att öka intensiteten. Hoppas det svarar!