Har hört det är en del chippat i Stockholm, men så mycket som det var hade jag aldrig trott. Man kände sig som en bonde på "byn", när man kom till storstan. Det vill säga, mycket liten och förvirrad och med noll koll. Är det så här klättring är?
När jag, Patrik och Leo kom ned på söndag eftermiddag till Dödskalleberget i Tyresö, kändes det dock väldigt skönt att de första människor vi stötte på var delar av Umeå-maffian. Dr. Wiklund, Rasta-Jocke och Henke J. Trevligt men surrealistiskt då man åkt drygt 55 mil söderut för lite miljöombyte...
Vi hade till och med fredag förmiddag på oss att testa Stockholm. Jag hade aldrig klättrat här, men väl läst om det en del. Patrik däremot har varit där flera gånger, men med minne som en guldfisk var inte det till mycket hjälp och för honom var det mesta nytt.
Första eftermiddagen tillbringade vi på Dödskalleberget. Ett skyddat berg idag om jag förstått det riktigt, med ett stående bultförbud. Klippan bär en stark prägel av detta och vad vi såg, var det i huvudsak tre leder som folk klättrade. Mio, Holidays in eden och Mr. magister. Vi också. Bultarna var av varierande kvalitet och många av lederna skall nog inte rekommenderas att klättra. Här kan det kanske ske olyckor!
Måndagen skulle tillbringas i Skevik, men till trots för "vår" prognos med sol och skurar vaknade vi till spöregn. Hamnade istället på Telefonplan där Leo fick testa väggarna, jag och Patrik fick testa kaffen samt slå av en prat med Scott och få nya rekommendationer på leder att testa. Regnet slutade och vi begav oss till Örnberget vid Tullinge.
På Örnberget tillbringade vi så, två och en halv dag. Anledningen till att vi stannade där var de eftermiddagsskurar som hela tiden kom och sköljde över oss. Enligt vår erfarenhet var det i princip denna klippa som med säkerhet skulle vara klätterbar. med andra ord bara att hålla tillgodo. Vi testade många av de klassiska lederna som Sator, I´ll be back, Frisco kid, Siddharta, Rakt på sak, m.m. Alla bjöd på underhållande klättring om man klarade att bortse från chippingen, för här har man gått hårt fram. Personligen hade jag enormt svårt att tända till och känna den riktiga glädjen, när nästa grepp man kom till var ett borrat enfinger-hål. Blev inte imponerad!
Vi var sugna på att testa Skevik igen på torsdagen, men dessvärre sköljde regnet oss bort från Gustavsberg efter en led, och den sista förmiddagen(fredag) tillbringades på Örnis igen.
Hann visserligen inte se så mycket av Stockholm, bortsett från lite Svensk klätterkultur. Ett kulturarv man kanske inte skall vara jättestolt över. Stockholmsföraren erbjuder en massa klippor och jag tvivlar på att allt är chippat, har många klippor kvar att besöka. Sitter dock med en kraftig bismak, inser att besöket kan komma att dröja.
Kreativitet är bra, men kanske inte all kreativitet? Skulle vi anamma samma tillvägagångssätt här uppe kring Östersund, skulle vi ha fler klippor att klättra än i Stockholm. Det är bara greppen som saknas, fast dessa kan man tydligen göra själv?
Stockholm imponerar inte!
 |
| Mr Magister, Dödskalleberget |
 |
| Morning Glory kl. 06.38, Tullinge Strand |
 |
| Förmiddags kaffe kl. 08.20, Tullinge Strand |
 |
| Frisco Kid, Örnberget |
 |
| Okänd klättrare på Panta Rei, Örnberget |
 |
| Kvällsdopp, Tullinge Strand |
 |
| Ytterligare ett försök till Skevik |
