Stockholm it is!

Efter mycket velande under blev beslutet att Stockholm får besök nästa vecka. Jag, Fransson och hans son Leo åker ned tidigt söndag morgon. Hoppas på fina dagar på ny klippa. Laddad till tänderna för en premiärtur i Stockholm och jag reser utan vidare förväntningar. Hoppas bara det inte blir regn!

Kameran är tillbaka. Hoppas kunna visa bilder från turen när vi kommer hem fredag kväll...

Adios!

Jihad och majestätiska linjer i Grufsedalen

Tillbaka än en gång från fantastiska dagar i Tröndelag!

Under två dagar testade vi Gudmund Grönhaugs hemmaklippa Ekne med läge strax utanför Levanger. Strålande sol gjorde det lätt att stiga upp på morgonen. Ett måste då klippan får sol rätt på väggen in mot eftermiddagen och gör det svårt att klättra. En 25 minuters anmarsch tar dig fram till klättringen och den vägg vi planerade testa; Övreveggen med Tegneserie-sektorn. 

Lederna vi klättrade var av varierande karaktär, där de flesta inte var jättefina. Ofta var lederna rensade i varierande grad och lösa grepp flög iväg från både händer och fötter. Detta inkluderade i ofrivilliga "dalsusare" som i och för sig kan vara trevligt, men ger ett litet tråkigt intryck på klippan. 

Personligen var jag lite extra intresserad av att testa G.G:s två stoltaste linjer varav en jag nämnde i förra inlägget, Veien ut av Grufsedalen. Denna linjen är den mest uppenbara linje på Övreveggen, även den mest majestätiska för området; men kanske inte för hela Norge. Den andra som var den första linjen av de två att bli klättrad är en escape från direktlinjen "Grufsedalen". Det är denna som heter Eggmysteriet. Eggmysteriet gick fint och jag var nära att även sätta "Veien ut av Grufsedalen". Han göra endast två press innan solen kom stekande. Intressant är att efter att jag ramlat av cruxet på mitt andra press och bestämt mig för att rensa leden från mina slingor, sliten bort det näst sista greppet på leden och hamnar i luften. Med stor sannolikhet hade detta grepp lossnat nästa gång jag kom dit, så med tur i oturen drog jag loss det nu och inte på "press".

Efter två dagar på Ekne kände vi oss nöjda. Åker inte tilbaka med det första och i sådana fall endast för att göra den leden jag missade på. Jag är extremt upptagen av en klippas estetik och därför känns inte Ekne så intressant. Är man inte som jag och brydd över klippans utseende är det nog värt att ta turen, kanske med guide som kan visa pärlor.

Helgen tillbringades på Hell igen...Har här sista tiden råkat ut för en del problem, då jag inte haft några nya linjer över 7c+ att klättra. Ett lyxproblem visserligen, men fortfarande ett problem. Kom dock ihåg att Sindre Saether ifjol gick Hellig Krig-prosjektet och blev intresserad av att testa. Smutsig och "sällan" klättrad som den var tog det några turer upp och ned innan den var rengjord och jag kunde testa ordentligt. Leden är en av de längsta på Hell och har mycket varierande klättring. Intensiv start, lite storfjäll på mitten upp i ett dubbelt knälås som avslutas i en kryddig uttoppning. Leden är kanske ingen blivande klassiker, men absolut värt att testa om man har graden inne. Skulle tro den ligger runt 8b.


Efter nästa helg är jag ledig igen och redo för nya äventyr. Har en intensiv skol- och jobbhöst under september och oktober månad, så detta blir nog den sista långa turen för sommaren. Min repkamrat är sugen på Niemisel eller Stockholm. Får se var det är torrast, jag är sugen på allt, men helst bohuslän!

Angående mina nya skor! Ok!, men inte helt övertygad ännu. Det jag än så länge känner är att ju brantare det är desto bättre blir de, men det är kanske ingen nyhet!


Och just det, Jag får 20 bilar som vår, mot en bil som Franssons...Tror inte jag byter...


Kameran är borta...

Fäderneslandet igen!

Ikväll åker vi på nya äventyr.

Det är än en gång till mitt andra fädernesland, tillsammans med Patrik Fransson.  Skall få min premiärtur i hans kapitalist buss från 2008(inte för att jag är avundsjuk) och tillsammans skall vi testa ut klätterområdet Ekne som ligger ca 10 mil nordöst om Trondheim. Hoppas att bussen är skit och jag inte blir alltför sugen, annars måste jag börja jobba mycket, mycket mer...

Min -94!

Din -08!

Klättrade i Ekne för ca 5 år sedan i regn och fick ett ganska dåligt intryck av stället. Det mesta var blött och många av de nya turerna var för svåra för mig att testa. De senaste åren har Gudmund Grönhaug etablerat en god del leder där och nu senast toppat detta med "Veien ut av Grufsedalen".

Gudmund på vägen ut! (c) Johannes Ingrisch

Karaktären på klippan skall vara mestadels vertikal med leder upp mot 25 meter. I föraren står det att man på de hårdaste lederna måste räkna med att krimpa på en god del tunna lister....NO Shit!

Kommer också få premiärtur med mina nya klätterskor för dagen. Mina "tro"- tjänande Testarossa börjar sjunga på sista versen och var tillfälligtvis slut på lager. Köpte ett par nya trendiga Speedster. Ett ganska dåligt val för Ekne, men om inte annat lite bättre för säsongen inomhus, som tyvärr inte är många månader bort...

Temperaturerna i Jämtland börjar sjunka och igår var kanske den första riktiga höstdagen. Hoppas med detta komma mig ut till skogarna kring Stugun för nya och gamla boulderproblem. Den 15 september blir det garanterat aktivitet, då kommer en pappa-ledig Tovo tillbaka.

Tovo Spiral (c) Johan Marklund

Flatanger in English

Got a request from www.8a.nu about an article from the cave of Flatanger in English. We´ll here it is, please forgive me for my bad english!

Very few people I know have been out to the cave of Flatanger despite it is one of the largest in Scandinavia and with a huge potential for new routes. Some talk about their frightening appearance and the local climbers in Trondheim, doesn´t seem too interested, rather afraid of the cave and its daunting size. Of course, I was happily unaware of what impression it would give.

My friend Saku and I arrived in the early afternoon. The weather was great and we stumbled into the local landowner who where very happy to see climbers trying out his ”cave”. During our stay these people came down every night at dinner, for a chat;  happy and proud that we wanted to climb in the area. Shocking it was since the opposite relation is quite usuall between landowners and climbers. The cave of Flatanger  is actually called ”Hanshelleren”. It is big!, really big and it felt like being close to a nasty animal or a dangerous place. At first, it was a bit frightening, but after a while our levels of stress declined and the climbing became more relaxed!

(Relaxing at the route "Flaggermusmannen", eng: Batman)

The routes we climbed were all in great quality. The rock and the scenery is fantastic and the climbing is quite futuristic to be in Scandinavia, with long overhanging routes on generally good holds. There are only a few routes at the moment(approx. 20), though there is possible to make many more, maybe hundreds. The routes are between 15-25 meter, though this is just the beginning since you could continue as hard, steep and long as you can imagine. At the edges of the cave there is also potential for easier routes. It is for these things i have been going to Spain, but now it is only 350km away, and it it possible to pick your very own KINGLINE ! To say that we were climbing in the cave is a bit misleading, it might be impossible. In the theory you could actually climb a full horizontal pitch here and I would love to see Andrada, Graham, Sharma and all the others give it a go.

The only downside with ”Hanshelleren” and what we also discussed with the local landowner, was the lack of easier routes. They´d like to see more tourism in the area, preferably something that doesn´t have to do with fishing, since all the tourism here is about fish. Therefore they are positive to the establishment of new climbing areas and/or making more extensive use of ”Hanshellerens” potential. Bolts and anchors are also becoming a bit old (-96), and some would need to be replaced.

”If the distance between Flatanger and Trondheim was shorter than what it actually is, this might have been considered Norways best crag”

"From the Guidebook ”Klatring in Trondheim”

(The approach is a stunning 20 min walk)

(Saku checking the view on the very beautiful route "Eventyrblandning", eng: Adventuremix)

(Supersize me!)

(Easy living)


All photos (c) Saku Korosuo

Flatanger del 2 - Surreal but nice, Slartibartfast i Hanshelleren!

Förvånansvärt få människor jag känner har varit därute till trots för att hula i Hanshelleren är känd som en av de större i Skandinavien och med en enorm potential för nya turer. Vissa pratar om dess skrämmande intryck och Trondheims-klättrarna verkar inte heller vara alltför intresserade, snarare rädda för grottan och dess skrämmande storlek. Själv var jag glatt ovetande om vilket intryck den skulle ge. 

Saku och jag kom dit på måndag eftermiddag till ett väder som bara skulle bli bättre för var dag som gick. På parkeringen träffade vi omedelbart de lokala ”hytte - eierne” som var strålande förnöjd med att vi var där och skulle försöka oss på att klättra i ”deras” grotta. 

Det är tydligt att ute vid ”Ström” som bonden och platsen heter sker det inte väldigt mycket och när det kommer folk utifrån ses det med blida ögon. Under de fyra dagar vi var där kom det förbi nya människor varje kväll vid middagen. Slog av en prat, gladde sig till att vi ville klättra i deras omgivning samt erbjöd oss vatten etc. Vi blev ganska chockerande då det oftast är tvärtom när det gäller relationen markägare och klättrare. Skoj!

För oss blev klättringen i Hanshelleren bara bättre och bättre för var dag som gick. Grottan är stor, riktigt stor och det kändes som att närma sig ett otäckt djur eller en farlig plats. Vid första anblicken var det lite skrämmande, men efter lite tid vid grottan sänktes stressnivån och vi klättrade mer och mer avslappnat!

Under de fyra dagar vi hade där klättrade vi lite olika leder där alla var i ”stört” bra kvalité. Stenen är fantastisk, sceneriet likaså och klättringen är helt futuristisk för att vara i Skandinavien. Det går att göra nya leder som säkert är över 70 meter långa, i brant och grepprik gneiss. Det är för dessa saker jag har åkt till Spanien men fattar nu att det finns 35 mil bort och jag kan välja linje helt och hållet själv!

Att säga att man klättrar i grottan är lite missvisande, FÖR DET GÅR INTE! Skulle gärna se Andrada, Graham och Sharma försöka sig här i stället för det mycket omtalade ”råttboet” i Bohuslän. Jag har ofta fel, men jag tror inte grottan ägnar sig till något annat än till teknisk klättring(aid), motbevisa mig gärna.

Jag hade ett eget mål att repetera Massih´s två förstabestigningar från 2006, men lyckades bara med den ena, Nagells Drömmedieder. Den var lätt den finaste led jag klättrat på det franska 8:a talet. Grattis Erik! Hans andra led Massih-Attack gav jag en del tappra försök, men hittade helt enkelt inte sekvensen på ett av partierna. En fantastisk led, tekniskt krävande och vad jag tror ganska ”beta”-intensiv. Nedslående, men gott att ha något att komma tillbaka till.

Det negativa med Hanshelleren och vad vi också diskuterade med de lokala, var bristen på lättare leder. De ser gärna en ökad turism i trakten. Gärna något som inte har med fiske att göra och ser därför med glädje nya klätterområden bli etablerade och/eller att man i större utsträckning utnyttjar ”hela” Hanshellerens potential. Bultar och ankare börjar bära prägel av havsluften där vissa skulle behöva bytas ut.

Alla bilder tillhör Saku Korosuo

Jagra i Flatanger, del 1

Vi åkte 35 mil från Östersund, Saku och jag. Vi hade en ganska bister prognos i ryggen, men chansade att både VVS-väggen och Hanshelleren i Flatanger, Norge skulle ge oss torr klippa för klättring.

Vi hade sex dagar att spendera och började med en dag på VVS-väggen.

Ankomst VVS-Väggen

VVS-väggen ligger på väg ut mot Flatanger ca 9 km innan samhället Lauvsnes som är den närmaste ”tätort” för klättringen i området. Klippan hänger bokstavligt talat ut över vägen och den är omöjlig att missa. Anmarsch finns inte och man kan säkra från kofångaren på bilen om man finner det praktiskt. Väggen är runt 20 meter hög och hänger över ca 8 meter. Det finns mycket med plats till nya leder både på huvudväggen och intilliggande väggar på samma klippa. Det flesta leder som är etablerade per idag, ligger på runt 7c och uppåt. 

Vi testade fyra leder som alla var häftiga, Gisle 7c, Gislefoss 8a+, Kost og losji 7c+ och Ymse vare 7b+. Tyvärr kan man säga att platsen bär stor prägel av inaktivitet. Bultar och ankare är rostiga och skulle behöva bultas om. Klippan var väldigt smutsig(inte nu längre) och behöver som alla klippor, klättare på den för att hålla sig levande. Kvalitén är fantastisk, liknande Beachen i Stryn, bara bättre sten. Lederna är ganska jämna, med relativt stora ganska slappa ”pumpande” grepp. Har man kapacitet kommer man ha riktigt skoj här!

Varför är då inga här? Klippan håller med svenska mått en super kvalité. Den är också bättre och med större potential än många av de mycket populära norska klipporna jag besökt under åren. 20 mil från Trondheim, ett avstånd som inte borde avskräcka klättrarna i ”Barte-byen”. De åker över dagen till Harbak och Vingsand, resor som nästan tar lika lång tid som att ta sig hit. Är det Boulder-kulturen i Tröndelag, eller är det bara en fet rädsla att bli pumpad? 35 mil från Östersund är heller inget avstånd att beklaga sig över. Bristen på liknande väggar i närområdet borde locka fler att sätta sig i bilen och åka. 

Om inte annat skall i varje fall jag hitta en repkamrat som gillar att bli pumpad och låna klubbens Hilti.

Återkommer med del 2 och Hanshelleren inom kort!